Hejdå eller Kärleksbrev nr 2

Det är så himla svårt att säga hejdå. Jag kramar henne hårt hårt och säger några förmanande ord som jag tror att hon redan vet och några uppmaningar jag aldrig tvivlat på att hon skulle göra ändå. Det är lite ironiskt för jag vet ju att hon kommer hem igen, jag vet att jag kan komma och hälsa på och framför allt: jag vet att vår vänskap tål tid ifrån varann. Ibland har vi knappt pratat på flera år, sedan plötsligt funnit varann igen.

Vi har knutit några band himla hårt, med brev, dikter, sånger och kärleksförklaringar. Gråtit hos varann, skrattat hos varann. Mest skrattat. Det är längesen nu, sen vi gick i sjuan och hon hade en fenomenalt bra pennvässare som jag alltid lånade.

Jag är glad att hon åker. Det är en fantastisk stad som jag ständigt längtar till och jag tror att den kommer klä henne perfekt. Som så mycket annat. Det är lätt att försköna saker när man sitter och skriver men hon är fantastisk, det står jag för.

Avslutar med något internt:

"Vår tid var som junikvällen,
som ett smultronställe
i kärt förvar

Du var så vacker så,
någon jag tänker på
vi var nåt helt,
som jag önskar fanns kvar"

En gång i tiden var den sista raden ett orostecken, ett frågetecken - kanske ett tecken på något? Nu kan jag sjunga den med samma värme, jag vet att vi finns kvar. Jag finns kvar när du kommer hem. & du finns kvar, hos mig.