Ta vara på det man har

Fick idag en påminnelse, en obehaglig sådan, om att man måste ta vara på det man har medan man har det. Har kramat om alla en extra gång idag och även pratat med en vän - ett välbehövligt samtal. Jag skjuter så gärna upp saker och ting för att jag vill att de ska vara perfekta och glömmer att det bara är ett litet telefonsamtal, inte något som ska få Nobelpriset, och att det lilla jag säger och att jag bara lyssnar gör stor skillnad.

Ibland tänker jag att jag lever så mycket att jag missar själva livet. Kalendern är ständigt fulltecknad och jag glömmer bort att stanna upp och reflektera. Så dumt.

Men idag blev jag tvingad till eftertanke. Jag tänker på den som drabbats och önskar att jag kunde hålla henne i min famn och låta henne gråta i mitt hår - som vi gjorde när vi var små. Jag tänker att vi kanske egentligen var äldre då. Jag minns den gången jag fick klippa hennes hår om jag bara tog lite i topparna och klippte av flera decimeter. Hon blev inte ens arg.

Hon tyckte att det blev fint, bara för att det var jag. Jag saknar när allt var fint, bara för att det var vi.