Slut nu?

Plötsligt kommer dendär hopplösheten, springer mot mig och kastar sig över. Jag har ingen chans. Hur kan allt kännas så meningslöst och svart plötsligt? Han känns avlägsen, tyst, säger fel saker. Jag tänker, herregud, nu har jag garden nere. Är det här slutet? När jag drömmer flickdrömmar om bröllop och tänker på honom hela tiden, är det då han tröttnar?

Plötsligt är han långt borta, tusen mil, jag vill bara hålla kvar honom men han vrider sig som en ovillig katt, jag kan hålla hårdare men förr eller senare kommer klorna fram - man kan inte hålla fast någon som inte vill stanna.

Hade det spelat någon roll om han såg att jag grät, hade han förstått då?

Ska iväg till tjejerna och ha mat- och pratkväll. Den bästa trösten man kan få. Längtar!