På allmän begäran...

Har fått önskemålet att jag ska berätta lite om hur jag har det och hur det går med lägenheten. Tyvärr är det så att jag inte skrivit så mycket om det för att det inte finns så mycket att berätta. Jag kämpar mot mörkret som värst just nu och det är tungt, en lång lång uppförsbacke. Skolan måste prioriteras och därför har jag inte fått så mycket gjort i lägenheten... men när jag är inflyttad, då får ni alla komma och dricka te och förundras över min vackra utsikt!

Så det så!

Ni får hålla tillgodo med en bild från när jag och Micke firade halvåret med middag på golvet:

Fest

Något sällsynt nuförtiden, fest och utekvällar... blev överraskad faktiskt, det var långt trevligare än väntat. Dessutom väldigt trevligt sällskap och jag ville aldrig gå hem... Tyvärr skulle man ju upp och jobba, annars hade jag stannat till gryningen :) Lite bilder:

Värdinnan och hennes systrar:

Hannah och jag:

Sandra och Tulle:

Min man och jag:

John och Linda:

Lugnare nu

Idag har jag fått svar på tusen frågor, det är lugnare nu. Väggarna blev vita till sist och vi kunde samtala som vuxna människor om allt och ingenting. Det var till och med trevligt. Sånt där är svårt att förutsäga, sist jag såg honom grät jag ögonen ur mig. Som det kan bli.

Det är lugnare nu.

Imorgon ska jag ha min sista föreläsning innan tentan, det börjar bli nervöst nu. Tillbaka till böckerna. Håll tummarna för att jag förstår mer nu än sist... Men jag tror att på ett eller annat sätt kommer det gå bra. Det känns...

...lugnare nu.

Lossnar

Igår lossnade allt oss emellan. Alla knutar jag gått och dragit i och stört mig på, allt smått som hindrat mig från att släppa taget och kasta mig ut. Lossade på knutarna, lossade på tyglarna och visade honom äntligen mitt verkliga jag. Han verkade imponerad och jag fick beundrarmail imorse.

Idag lossnade träningen. För första gången på terminen kändes det lite lättare, att jag kunde ta i lite mer, att andningen hängde med lite bättre. Äntligen, när jag vecka in och vecka ut plågat mig igenom det utan att se resultat.

Nu väntar jag på att pluggandet ska lossna, helst ikväll. Och lägenheten. Helst snart.

Imorgon kommer någon och tittar på mitt bångstyriga badrum. Det har personlighet och förutom de mindre översvämningarna älskar jag det. Ååh, min lägenhet. Världens finaste.

Lediga dagar

Lediga dagar måste vara det skönaste som finns. Jag njuter av varenda sekund. Har man bara två lediga helger på månaden njuter man såklart dubbelt. Sovmorgon till tio, ljuvligt, frukost i lugn och ro, lyx. Att kunna sitta och lyssna på musik och blogga utan att stressa - fantastiskt.

Egentligen har jag inte mycket att blogga om. Strax bär det iväg till affären, håller tummarna för att pengarna räcker till min milslånga inköpslista. Fem dagar till lön, så då kan jag unna mig att sätta sprätt på lite pengar. Sedan kommer de stora utgifterna. Den förste ska antagligen hyran betalas, i slutet av december ska jag börja betala räntor på lånen och så ska det inhandlas möbler. Säng, soffa, kylfrys, bokhyllor, köksbord och stolar, soffbord och tvbord och gud vet vad. Plus att jag då ska flytta in och börja betala räkningar för bredband, telefoni, hemförsäkring, el och sånt. Och all mat, såklart.

Men jag håller fast vid mitt barnsliga leende och tänker, vad annars hade jag velat lägga mina pengar på? Låtsas att jag inte tror att jag snart kommer sucka över disk och räkningar. Det är klart man romantiserar vuxenlivet, när man vet att det snart är dags.

Sedan ska man alltså vara vuxen för alltid. Wow.

Det finns ingen Gud, det finns Du

He doesn't look a thing like Jesus
But he talks like a gentlemen
Like you imagined when you were young

Can we climb this mountain
I don't know
Higher now than ever before
I know we can make it if we take it slow
Let's take it easy
Easy now, watch it go

Åh, livet

Vad vore livet utan dyra shoppingrundor på IKEA, pizza till dörren med syrran och en man som stått ut med mig ett halvår och till och med kan tänka sig att fira det hela imorgon?

Jag ska laga trerätters i min lägenhet för första gången - spännande eller skrämmande?

Skräckblandad förtjusning!

Slut nu?

Plötsligt kommer dendär hopplösheten, springer mot mig och kastar sig över. Jag har ingen chans. Hur kan allt kännas så meningslöst och svart plötsligt? Han känns avlägsen, tyst, säger fel saker. Jag tänker, herregud, nu har jag garden nere. Är det här slutet? När jag drömmer flickdrömmar om bröllop och tänker på honom hela tiden, är det då han tröttnar?

Plötsligt är han långt borta, tusen mil, jag vill bara hålla kvar honom men han vrider sig som en ovillig katt, jag kan hålla hårdare men förr eller senare kommer klorna fram - man kan inte hålla fast någon som inte vill stanna.

Hade det spelat någon roll om han såg att jag grät, hade han förstått då?

Ska iväg till tjejerna och ha mat- och pratkväll. Den bästa trösten man kan få. Längtar!

Duktig

När jag vaknade hade jag fått ett mail som hette "Du är duktig". Innehållet är ingenting i närheten av vad ni tror, och jag fick mig ett gott skratt. Ändå kan jag inte låta bli att tänka, vilken jävla timing. Vem är denna mannen, och hur bär han sig åt för att ständigt finnas i mina tankar?

Jag minns så väl när han sa att "det är nog så illa att du är min omöjliga kärlek". Då skrattade jag inombords, vilken jävla klyscha och standardfras. Nu förstår jag hur han menade. När allt tycks självklart är han pusselbiten som saknas för att få ihop det. Missförstå mig inte, jag är lycklig med det jag har och med mitt liv. Men jag kommer nog aldrig sluta undra, hur det blivit med honom.

Den ständiga frågan.

Rebell!

Seminarie imorgon i skolan, flyttlådorna står här på golvet och klockan är mitt i natten.

& jag,
jag spelar The sims 2 och äter mango.

I godan ro.

Varma fötter

Kvällen har varit en isärplockad dator, varma strumpor (varma nog att hålla mina fötter varma, fantastiskt), kvällspromenad med syster och clementiner. Mysigt. Det enda som stör lite är nervositeten inför morgondagen och ett litet uns paranoia, annars känns det mesta bra och okej.

Nästa måndag får jag min lägenhet, nästa söndag har vi träffats i ett halvår. Tänka sig.

Vintern

Hela jag kliar och jag tror att jag kanske kommer bli galen om det inte slutar snart. Jag är alltså ALLERGISK mot en årstid. Det räcker inte med depression och sömnbehov som ett spädbarn, utan för att göra kampen lite intressantare slängdes det in lite utslag också. Hur kan det läka ut helt över sommaren och sedan komma tillbaka så fort det slår över? Det är ju sjukt...

Men, den här kampen är redan vunnen. Jag har bestämt mig, det blir jag som vinner. Varje dag som inte spenderas skakande i sängen är en vinst. & det har ännu inte blivit fler än att jag kan räkna dem på ena handens fingrar. De flesta dagar lever jag, pluggar, träffar människor, tränar, jobbar... De flesta dagar har jag det jävligt bra.

Helgen har varit fantastiskt skön. Behövde verkligen semester från allt. God mat, trevligt sällskap, mycket vila och sömn... kunde inte blivit bättre.

Känner dock mindre för att gå upp 7.30 imorgon och släpa mig till skolan men så får det bli. Om en vecka får jag nycklarna till lägenheten, då är den min och bara min. Har inte riktigt fattat grejen än, svävar i något slags yr dimma och kommer då och då på att snart diskar jag min egen disk och betalar mina egna dyra elräkningar. Känns skönt att äntligen bli vuxen, för riktigt vuxen kommer jag aldrig bli här hemma där tvätten blir tvättad och disken diskad utan att jag lyfter ett finger. Hur skönt det än har varit, i nitton år.

Det känns ändå stort. En ny era, liksom. Vet inte om jag egentligen känner mig redo men det är helt enkelt dags att testa om vingarna håller.

Nu ska jag testa om mitt matspjälkningssystem håller för lite fil och müsli och sedan om min retikulära formation kan producera lite sömn så att jag kan studera in lite hjärtsjukdomar imorgon. & köpa en julklapp. Sedan får vi se vad kvällen bjuder på. Säkert något bra. I keep my hopes up.

Åh, livet!