en kärleksförklaring

tisdag, december 29, 2009

Tänk om det var tvärtom, bara tänk om...

"And some days I pray for silence,
And some days I pray for soul
Some days I just pray to the God
of sex and drums and rock 'n' roll"

Ibland är jag mest grymt tacksam för att jag är sjuksköterskan som får gå hem,
och inte patienten som blir kvar.

söndag, december 27, 2009

Mindre av mig

Mer av sjuksköterskan, mindre av mig. Det kan vara skönt att lyfta fokus. Men för att jag ska orka med. Så blir det jobb och inte mycket mer. Jag prioriterar hårt, men de som förstår vet jag blir kvar. Det är skönt, förståelsen.

Att jag gått långt för att komma hit. Att jag faller djupt när det blir mörkt. Att det finns det jag inte kan processa om.

Idag: Stressig jobbdag. Trist stämning. Känslan av att inte hinna med, inte räcka till. Tvingas prioritera hårt även, i synnerhet, på jobbet. Men hela känslan uppvägs när patientens syster går förbi mig och i förbifarten stannar till, lägger en hand på min rygg och säger ett tyst "tack för att du finns".

Det fina med omvårdnad är att hur mycket man än ger, får man så mycket mer tillbaka. Hur många tårar man än ser vägs de upp av leenden. Att se människor tillfriskna eller åtminstone må lite bättre. Att små saker. Ett leende, en lätt beröring. Kan göra sån skillnad för människor.

Att för en människa när hon är svagast, mest utelämnad, ensam och förvirrad. Bara med min yrkesroll och min närvaro i rummet kunna säga "jag finns här, du är inte ensam". Skänka lugn, trygghet, tröst, bot och bättring. Stilla den värsta oron och ovissheten.

Jag växer med min uppgift.

söndag, december 20, 2009

Calling your bluff

"The sweetest thought -
I had it all
cause I did let you go
All our moments keep me warm
when you're gone"

Vi har spelat högt båda, nu står vi plötsligt här och allt är lugnt. Inte en krusning på ytan. För att vi släppt taget lite, släppt på kraven? Vi har båda kallt synat den andre och blivit tvungna att bekänna färg. Vad kan få situationen att ständigt dras till sin spets?

Två starka människor, med starka känslor, som drar åt varsitt håll.

Jag är inte nöjd med allt som hänt och jag är inte nöjd med att inte veta vad som händer om en månad eller ett år, men jag är glad att vi är där vi är. Att vi när vi väl möts gör det med ett leende, att allt inte längre är hårda ord och ultimatum.

Du har gett mig andrum, utrymme att utveckla mig själv. Jag ska försöka våga ge dig detsamma. Jag ska försöka göra det svåraste du kan be mig om: Lita på dig, och din förmåga att hålla allt samman.

Men att det inte finns någon annan väg, som vi orkar gå ett längre slag.
Jag köper det här, jag tänker försöka.

lördag, december 19, 2009

Early

Man kan säga att det är lite väl tidigt, kanske... Jag sover ju fortfarande... & ville helst få somna om ett par timmar till. Men plikten kallar. Ut i kylan.

& du, min kära.
Vackraste du.

Min kärlek till dig når inga gränser, vet inget slut. Jag älskar dig tills universum en dag sluter sig åter, och allt tar slut.

torsdag, december 17, 2009

Fjärilar (part 2)

"I've been awake for a while now.
You've got me feeling like a child now.
'Cause every time I see your face,
I get the tingles in a silly place

It starts in my toes,
And I crinkle my nose
Wherever it goes I'll always know,
That you make me smile
Please stay for a while now
Just take your time,
Wherever you go"

onsdag, december 16, 2009

Fjärilar

Min mage är full av små, små fjärilar som rusar runt i kroppen och tvingar fram ett leende gång på gång på gång. Livet är fantastiskt och oförutsägbart.

Me like.

måndag, december 14, 2009

Ålder och annat

Ibland ondgör jag mig över att jag är så ung och ivrig. Men egentligen är det nog mest prat. Jag trivs ganska bra med att vara ung och ivrig, det har tagit mig långt. Men den här strävan efter att kunna landa bland människor, sällskap som är något eller mycket äldre. När killen är 12 år äldre och hans umgänge därefter. När kollegorna är 20 eller till och med 30 år äldre med barn i min ålder. När patienterna är 50 eller till och med 60 år äldre med barnbarn i min ålder.

Då måste man sträcka sig lite på tå. Hävda sig, fast ödmjukt. Visa att man klarar av det mesta, men samtidigt är läraktig. Jag har stor respekt för att ålder ger erfarenhet. Att den som är 12, 20 eller 50 år äldre har saker jag inte kan ha eller ens kan sträva efter, just nu.

Men - att min person, min landning i mig själv hänt tidigt. Att det kan ge plattform för att mötas, trots åldersskillnad. Jag blir ständigt uppmätt och ibland också utdömd vid första ögonkastet. För att jag är 22 och ser ut att vara ännu yngre. Jag måste ständigt vara på min vakt i detta, att inte visa för mycket av min ungdom och min ivrighet.

Men när jag visat vad jag går för. När jag blivit omvärderad och bedömd som mogen för min ålder och kapabel mina uppgifter. Då uppstår möten som är så berikande. Då lär jag mig mycket som jag annars inte ens kunnat ana.

Så egentligen trivs jag, med att vara ung, eldig, intensiv - en rastlös själ, ett ungt och öppet sinne. Men jag kan inte visa det alltför öppet, jag är rädd om dessa mellanmänskliga möten som visat sig vara den bästa baksidan av en upp&nervänd relation, den bästa löneförmånen, den bästa läromästaren.

Jag vill gå i döden en dag - mätt, tillfreds, nära nog fullärd. Med ett stort leende.

tisdag, december 08, 2009

J'veux ton amour

I want your love,
I don't wanna be friends

J'veux ton amour, et je veux ta revanche
J'veux ton amour, I don't wanna be friends

Idag ligger världen för mina fötter. Natten i dina armar påminde mig om allt världens ljuvliga. Du har visat mig dina kyligaste sidor och det gör att jag uppskattar dina varma desto mer. Någonting har hänt mellan oss, blivit helare, lugnare. Jag vilar lugnt i detta.


Idag firar jag ett halvår sedan jag gjorde mitt första, trevande pass som sjuksköterska. Jag firade med att sitta på slutbedömning med min första sjuksköterskestuderande. En våg av stolthet, över vad han presterat men också över mig själv. Vad jag åstadkommit.

I mitt fack ett anställningsavtal för ytterligare ett halvårs vikariat.

Den sjunde dagen vilade Gud och betraktade vad han skapat. Detta är min sjunde dag, jag njuter av den.

söndag, december 06, 2009

Dagens soundtrack - skissa och gissa

Först: Känslan av hela världens jävlighet, Murphys lag och total resignation.

Låtlista
Bad Romance - Lady Gaga
The girl and the robot - Röyksopp ft Robyn
Frozen - Madonna

Senare: Offerkoftan av. Look at your watch now, I'm still a super hot female.

Ny låtlista
I'd do anything for love (but I won't do that) - Meatloaf
Die another day - Madonna
Sexy bitch - David Guetta ft Akon

Sedan, dags att lägga av hela mig själv, på med sjuksköterskerollen. Idag sitter den trångt, nästan obekvämt...

torsdag, december 03, 2009

Hur?

Hur visar man kärlek på ett helt kravlöst sätt? Vi är uppfostrade och invanda med att ett "jag älskar dig" ska besvaras med "jag älskar dig också". Hur visar man kärlek utan att i samma andetag kräva någonting tillbaka?

Hur håller man någon nära utan att denne känner sig kvävd? Om man låter sin älskade flyga fritt, hur orienterar man sig i den ensamhet man trots allt upplever?

Jag undrar över vad jag lärt mig om kärleken, egentligen, och hur mycket av det som är relevant.

Moder Teresa sa "Om jag älskar tills det gör ont, så försvinner smärtan och bara kärleken finns kvar". Gibran sa "Älska varandra, men gör inte kärleken till en boja".

Men nu är det nya tider, skilsmässan är ständigt på tapeten och Anna Anka förklarar att det som krävs är att man villigt suger av sin man varje morgon, om det är det han önskar. Jag börjar tänka att det inte finns kärlek kvar i de här delarna av världen.

Jag kan inte orientera mig i allt detta. Vad jag vet är att jag älskar dig, att jag vill dela mitt liv och mina dagar med dig. Jag vill vakna brevid dig varje morgon, ljusa junimorgnar likväl som regniga mörka novembermorgnar. Jag vill dela och växa. Vill föda dina barn och dela glädjen i att se dem växa upp.

Var, när och hur? I do not know. Ditt hjärta talar inte till mitt om sådant, det är tyst på den fronten. Jag känner din kärlek men inte dess riktning, dess syfte, vart den skall ta mig.

& det är väl läge att vara smart, hålla tyst, anamma 80-talistens individualism och koncentrera mig på karriären och mitt eget liv. Men det vore väl heller inte likt mig. Jag är väl lika delar typisk och atypisk. Lika delar snäll och trotsig, en charmig mix hos en ung kvinna, don't you say?

Men ändock 80-talist, jag är uppfödd på Walt Disney, somnar jag om så väcker du mig med en kyss, dör jag så väcker du mig med en kyss - oavsett vilket så ska vi leva lyckliga i alla våra dagar. Amen.