Hur visar man kärlek på ett helt kravlöst sätt? Vi är uppfostrade och invanda med att ett "jag älskar dig" ska besvaras med "jag älskar dig också". Hur visar man kärlek utan att i samma andetag kräva någonting tillbaka?
Hur håller man någon nära utan att denne känner sig kvävd? Om man låter sin älskade flyga fritt, hur orienterar man sig i den ensamhet man trots allt upplever?
Jag undrar över vad jag lärt mig om kärleken, egentligen, och hur mycket av det som är relevant.
Moder Teresa sa "Om jag älskar tills det gör ont, så försvinner smärtan och bara kärleken finns kvar". Gibran sa "Älska varandra, men gör inte kärleken till en boja".
Men nu är det nya tider, skilsmässan är ständigt på tapeten och Anna Anka förklarar att det som krävs är att man villigt suger av sin man varje morgon, om det är det han önskar. Jag börjar tänka att det inte finns kärlek kvar i de här delarna av världen.
Jag kan inte orientera mig i allt detta. Vad jag vet är att jag älskar dig, att jag vill dela mitt liv och mina dagar med dig. Jag vill vakna brevid dig varje morgon, ljusa junimorgnar likväl som regniga mörka novembermorgnar. Jag vill dela och växa. Vill föda dina barn och dela glädjen i att se dem växa upp.
Var, när och hur? I do not know. Ditt hjärta talar inte till mitt om sådant, det är tyst på den fronten. Jag känner din kärlek men inte dess riktning, dess syfte, vart den skall ta mig.
& det är väl läge att vara smart, hålla tyst, anamma 80-talistens individualism och koncentrera mig på karriären och mitt eget liv. Men det vore väl heller inte likt mig. Jag är väl lika delar typisk och atypisk. Lika delar snäll och trotsig, en charmig mix hos en ung kvinna, don't you say?
Men ändock 80-talist, jag är uppfödd på Walt Disney, somnar jag om så väcker du mig med en kyss, dör jag så väcker du mig med en kyss - oavsett vilket så ska vi leva lyckliga i alla våra dagar. Amen.