Försöker komma ikapp

Jobbet tar mer energi än jag kan uppbåda, jag ligger ständigt på minus. Mörka ringar under ögonen, en trötthet som fäster hårt i kroppen och är genomgående in i själen. Den där känslan av att prestera 110% men ändå inte nå upp till acceptabel standard, det är tungt. Alla försöker trösta mig med att det inte är konstigt, att det är så här för alla när man är nyfärdig. Det är skönt att veta men där och då är det inte mycket till tröst.

När jag är ledig sover jag. Sover och vilar. Jag orkar knappt träffa vare sig vänner eller M. Orkar inte göra någonting vettigt alls, faktiskt. Sover utan problem 10-11 timmar/natt om jag bara kan. Drömmer om jobbet, hjärnan bearbetar.

Gråter en del, bara för att få ut frustrationen ibland. Det är oftast inte sorg eller ledsamhet, utan just frustration. Över att inte få till det hur mycket man än försöker. Över att ständigt vara trött.

Samtidigt är ju jobbet det roligaste jag gjort på länge. Jag älskar det, stortrivs. När allt flyter på och funkar så mår jag så bra, ler och skrattar, delar. Växer. Jag ångrar mig aldrig, oavsett hur många timmars sömn, hur många tårar som krävs för att orka fortsätta. Aldrig funderat på att jag skulle ångra mig ens.

Men längtar. Längtar tills jag lärt mig mer och klarar av det bättre. Längtar tills sommarsemestrarna är slut och arbetsbördan går ner till normal igen. Längtar till en tvådagarsledighet så att jag hinner hämta andan.

Går på sparlåga just nu, det är bara så.