Att se döden

Att se döden har blivit avdramatiserat. Men ibland, som idag, så går det en under huden. & man liksom fattar, det isar till.

Att jag ska dö en dag.
Att en dag ska alla jag älskar dö.
En dag ska allting ta slut och ingen, ingen vet när.

Jag bara tänker att det ska få hända snabbt. Att ingen allvarlig läkare med allvarlig min ska sätta sig mitt emot mig och säga att jag eller någon jag älskar har veckor eller månader kvar att leva. För jag orkar ju knappt vara den som står brevid, när det allvarliga sägs. Jag orkar ju knappt höra det sägas om någon annan.

& så maktlösheten i att å ena sidan ha patienter som bara vill LEVA. Som hade gjort VAD SOM HELST. Men som ofelbart kommer dö. Obevekligt. Kanske om veckor eller dagar. Utan hopp om bot. Att inte kunna ge dem det enda de ber om.

Att å andra sidan ha patienter som bara vill DÖ. Som tigger och ber om att jag ska låta dem slippa. Att jag ska ge dem en tablett eller spruta så de får somna in. Men som ofelbart lever vidare. Obevekligt. Kanske i månader, år. Att inte kunna ge dem det enda de ber om.

Nästan alltid älskar jag mitt jobb. Men just idag. Nej, just idag. Då kröp det under huden. Då var jag arg och ledsen när jag promenerade hemåt. För att det är så orättvist och ologiskt. Så oberäkneligt. Helt utan garantier.

Vad kan man erbjuda en människa som bara vill leva, när man vet att hon ska dö?
Vad kan man erbjuda en människa som bara vill dö, när man håller henne vid liv?

Ibland känner man sig verkligen just så liten som man verkligen är.

"Nu i tveksamhetens tid, här i frågornas land
Ber jag dig komma hit, får jag hålla din hand
Får jag luta min panna, mot ditt trygga bröst
Vågar jag be dig att stanna, får jag höra din röst

Låt mig låna din kraft, jag kan dämpa mitt fall
Med tankarna på vad vi haft, och allt som komma skall
Får jag luta min panna, mot ditt trygga bröst
Vågar jag be dig att stanna, får jag höra din röst

När tveksamhet gror, då jag är långt från beslut
Då ingenting är som man tror, inget är som det ser ut
Får jag då luta min panna, mot ditt trygga bröst
Vågar jag be dig att stanna, får jag höra din röst
Får jag höra din röst
Får jag höra din röst"

Försöker komma ikapp

Jobbet tar mer energi än jag kan uppbåda, jag ligger ständigt på minus. Mörka ringar under ögonen, en trötthet som fäster hårt i kroppen och är genomgående in i själen. Den där känslan av att prestera 110% men ändå inte nå upp till acceptabel standard, det är tungt. Alla försöker trösta mig med att det inte är konstigt, att det är så här för alla när man är nyfärdig. Det är skönt att veta men där och då är det inte mycket till tröst.

När jag är ledig sover jag. Sover och vilar. Jag orkar knappt träffa vare sig vänner eller M. Orkar inte göra någonting vettigt alls, faktiskt. Sover utan problem 10-11 timmar/natt om jag bara kan. Drömmer om jobbet, hjärnan bearbetar.

Gråter en del, bara för att få ut frustrationen ibland. Det är oftast inte sorg eller ledsamhet, utan just frustration. Över att inte få till det hur mycket man än försöker. Över att ständigt vara trött.

Samtidigt är ju jobbet det roligaste jag gjort på länge. Jag älskar det, stortrivs. När allt flyter på och funkar så mår jag så bra, ler och skrattar, delar. Växer. Jag ångrar mig aldrig, oavsett hur många timmars sömn, hur många tårar som krävs för att orka fortsätta. Aldrig funderat på att jag skulle ångra mig ens.

Men längtar. Längtar tills jag lärt mig mer och klarar av det bättre. Längtar tills sommarsemestrarna är slut och arbetsbördan går ner till normal igen. Längtar till en tvådagarsledighet så att jag hinner hämta andan.

Går på sparlåga just nu, det är bara så.