Någonting stort

En låt som landade i bilen på väg hem från en lite friskare mormor. Jag la om sår och kramade om. Min fina lilla mormor.

Börjar förstå vad livet handlar om. Inte om yta, prestige eller prylar. Inte om prestationer och bekräftelse. Inte om att lyckas, utan om lycka.

& kärlek.

Låten landade, i mammas minne och Emmas röst. Våra fåniga sång-lekar i bilen... & plötsligt slog någonting an inuti mig. En känsla jag känt ett tag men inte kunnat sätta fingret på.

Ska sluta bry mig om värdsliga saker. Den kärlek som finns, i och kring mig, är fullt tillräcklig. När man ställer dem brevid varandra, så ser man direkt vilket som väger över. Att det finns de som kommit innanför mitt skal och som jag känner för.

& så han. Någonting har vänt och djupnat. Jag kom hem från Stockholm, utmattad, dränerad på energi. Trött och ledsen. Rädd för världen, rädd för sjukdom och dåligtmående, skräckslagen för döden. Rädd för mig själv och mina begränsningar, rädd för mitt förflutna, för nuet och för framtiden.

& han, han mötte mig. Dök ner till min nivå, mitt djup, det som han tidigare bävat och backat inför. Gränsen mellan oss suddades - det jag längtat efter men inte vågat hoppas på. Kände hans väsen, hans själ, och den var varm och trygg. Lik min egen. Lätt att glida in i och vila i.

Sedan, igår kväll, lätt att vara nära. Lätt att ge efter. Lätt att äntligen mötas. Sedan, efteråt, låg vi länge och ömsom grät, ömsom skrattade. Något glittrade i hans ögon, något i mina.

Samma sak, äntligen. & så soundtracket:

"The book of love is long and boring
No one can lift the damn thing
It's full of charts and facts and figures
and instructions for dancing
But I
I love it when you read to me
And you
You can read me anything"

En vän frågade

En vän frågade varför jag inte skriver någonting i bloggen. Minns inte vad jag svarade och vet inte om det var sant eller ej. Vet faktiskt inte vad som är det ärligaste/sannaste svaret. Just nu lägger jag så mycket energi bara på att få det basala i vardagen att gå ihop, att jag är rädd att om jag ska skriva ner det så kommer det att rasa. Verkligheten är ett korthus som när som helst kan vingla till och falla i bitar.

Det som verkligen inte får hända.

Att gå upp på morgonen, gå till skolan, hålla ångan uppe, komma hem, somna, sova några timmar, laga mat, äta lite, somna igen. Att bara detta, tar all min kraft. Mitt korthus är bara väggar och bara att hålla dem uppe tar all kraft jag kan uppbåda. När någon då frågar om det som finns inuti måste jag genast dra mig undan, eller ljuga, för att ingen ska se eller veta att det är tomt där.

I vårt samhälle är det någon slags dygd att prestera. Jobba ihjäl sig, hinna med omänskligt många aktiviteter, ju fler timmar man lyckas trycka in i sitt dygn desto bättre. Något jag inte kan mäta mig med just nu.

Prio nummer ett är skolan, därför att den kräver det.
Prio nummer två är jag, för att jag inte klarar nummer ett utan mig själv.

Därutöver kan jag inte lova eller garantera, inte förklara eller stå till svars för. Varken bloggen, kärlekslivet, vännerna eller familjen får göra anspråk. Inte för att vara elak eller så. Bara för att jag inte förmår.