Svartsjuka

Denna svartsjuka. Denna sjuka, bisarra känsla som bara tar över, drar med mig och gör mig till någon paranoid sjuklig varelse utan förmåga att tänka klart först och handla förnuftigt sen. Bästa vännens far, han som är länkad där till höger, skrev ett inlägg om svartsjuka för ett tag sen. I brist på tid skummade jag igenom det och tänkte att det är ju skönt att jag inte är så svartsjuk längre.

Glömde visst säga "peppar, peppar, ta i trä". Fånigt uttryck, förresten. Plötsligt är det "varför gör han så eller skrev så eller svarade det där eller svarade inte på det" och framför allt "varför skulle han inte vara otrogen, när alla andra är det".

En vän sa över en fika att hon var orolig inför att hitta en pojkvän när man ser hur många det är som är otrogna. & nej, det är inte logiskt, eller rättvist, eller smart att döma någon som är oskyldig. Oskyldig tills bevisad skyldig. Men bevis ramlar sällan över en. Vill man veta måste man gräva, snoka, rota, pressa, jaga. Jag vill inte vara sån. Jag vill så gärna lita på. Men det är just detdär orättvisa hemska i att "när ALLA andra, varför inte han?".

Jag vill så gärna tro. Men jag har trott förut och det är svårt att tro när man alltid tror fel. Att han verkar snäll och ärlig tyder snarare på att han är mytoman och övertygande i sina lögner. Allt enligt mina erfarenheter. Såra eller såras. Vad är det som driver oss att gå bakom ryggen på den vi älskar? Jag har ingen aning.

Jag kämpar som ett djur för att lita på honom. Allt bråk tär på mig, på honom, på oss. Varför bråkar vi när vi ska vara lyckliga?

För att jag är rädd.
Mest för att jag är rädd.

Karin Boye skrev om mod:

"Rustad, rak och pansarsluten
gick jag fram --
men av skräck var brynjan gjuten
och av skam.

Jag vill kasta mina vapen,
svärd och sköld.
All den hårda fiendskapen
var min köld.

Jag har sett de torra fröna
gro till slut.
Jag har sett det ljusa gröna
vecklas ut.

Mäktigt är det späda livet
mer än järn,
fram ur jordens hjärta drivet
utan värn.

Våren gryr i vinterns trakter,
där jag frös.
Jag vill möta livets makter
vapenlös."

Om jag kunde leva mer efter orden jag läser, skriver, lever fram. Kunde ge oss en chans, kanske. Jag älskar honom men räcker det? Räcker någonsin någonting?

& störst av allt är kärleken. Men rädslan då?