Alla frågetecken slätas ut

Jag är trött men det hindrar mig inte från att söka ännu ett jobb och låta bli att sova i tid. Bryter en nagel och blir inte ens arg. Klättrar på pallar och stegar trots att det svindlar. Jobbar mitt under ett åskoväder och bryter inte ihop (trots att jag är så rädd för åskan, omänskligt rädd, biter i läppen och håller igen).

Inser att Kent släppt en ny singel och det har gått mig förbi. Nostalgi och och en förebråelse från mitt fjortonåriga jag: Hur kan du ha missat?

De sjunger om fjärilar vilket är ännu mer ironiskt eller kanske smått vackert om man är sentimentalt lagd för stunden. Det enda som gör mig lite ledsen är att jag älskade er så mycket då att jag aldrig kan känna så starkt för er igen. Räcker det ändå? Jag tror att ni vet hur det känns.

Ni är fortfarande känsla för mig. Eld, fjäril, varg. Naturligtvis känner jag som då. Som jag skrev: jag älskar er som jag älskar mig själv. Självklart, för att kunna leva. Ni är jag. Utan er hade jag aldrig blivit. & inte heller varit nu.

"Här kommer rädslan, gamle vän
När alla fjärilar i magen vaknar upp
Viskar välkommen hem "

Jag citerar, så får det vara bra med det. & att jag älskar er.