Halvdöd

"Pasolini is me
'Accattone' you'll be
I entered nothing and nothing entered me
'Til you came with the key
And you did your best but

As I live and breathe
You have killed me
You have killed me
Yes I walk around somehow
But you have killed me
You have killed me

Piazza Cavour, what's my life for?
Visconti is me
Magnani you'll never be
I entered nothing and nothing entered me
'Til you came with the key
And you did your best but

As I live and breathe
You have killed me
You have killed me
Yes, I walk around somehow
But you have killed me
You have killed me

Who am I that I come to be here?

As I live and breathe
You have killed me
You have killed me
Yes I walk around somehow
But you have killed me
You have killed me

And there is no point saying this again
There is no point saying this again
But I forgive you, I forgive you
Always I do forgive you"

Jag ska göra något jag lovade mig själv att aldrig mer göra: Lägga mina sista pengar på ett paket Marlboro. Jag vet att jag borde gå nu, med huvudet högt, ur dethär. Jag hör raderna ur dendär låten som ännu bara existerar på en repig LP-singel i mamma&pappas skivsamling, låten som blivit min karta och kompass -

"Jag sträcker ut handen
och rör vid din kind
Men jag blir kall
för jag känner ingenting

Nu håller jag mig envist kvar
vid nånting som slutat vara bra

När du bygger murar
försöker jag rasera dem
& jag skriker i vanvett,
men din blick är tom

Att vara nån nära
det är så jävla svårt
Man bara faller
& slår sig så hårt

Men vi älskade, så varmt och hett
tätt intill varandra om natten"

Jag kan inte gå. Jag kan inte med all min viljestyrka eller förnuft förmå mig gå. Betyder det att jag är svag, eller att jag har hittat rätt? Finns det rätt och fel?

Om man förlorar en står en tusen åter.

Men om jag hittat rätt då?