För det första...

- Jag lever (!!)
- Jag är hemma (!!)
- Jag är faktiskt solbränd, till och med på benen (!!!!!!!)

Och sedan;

Jag är i hans lägenhet. Hans doft och hans saker under mina fingertoppar gör att lyckan väller i mig. På fullaste allvar sitter jag mitt i den stökigaste lägenhet jag någonsin sett och känner mig gråtfärdig av ren lycka. Ingen stress, inga måsten. Bara ren lycka. Min hud talar om solen. Mitt hjärta talar om kärlek. Mitt hjärta ringer och säger, "Hej, jag blir sen men jag kommer snart" och ler i mitt öra.

Bara det, att få höra hans leende i mitt öra och slippa veta att han är tusen mil bort och att leendet kostar typ tolv kronor i minuten. Det kryper i hela huden av mitt leende som bryter ut i samma sekund som jag registrerat hans - det smittar.

Borta är rädsla för en sekund, borta är alla tvivel.

Jag har kommit hem. Jag har flugit tusentals meter över marken men kommit hem. Snart kommer min älskling hem. Tills dess fortsätter jag att hålla kvar solen, lugnet, och städa bland hans saker med leende och lyckorus från hjärtat och ut i fingrarna och tårna.

Det här är så stort. Världen är så otroligt stor. Livet är något så otroligt stort. & det jag känner nu, för honom, är otroligt stort.

Vackert,
iallafall.