En kärleksförklaring

Ibland känner jag mig ensam. Strandad. Utslängd i ett gigantiskt mörker och totalt oförmögen att navigera. För rädd för att sträcka ut händerna och upptäcka att ingenting finns i närheten.

Men så finns det någonting. Till en början är det knappt ens ett ljud. Mer som en vibration, en darrning. Din närvaro, din röst som kallar mig. Som söker mig genom tid och rum. Plötsligt lättar lite av mörkret. Hjärtslagen blir lugna igen, regelbundna. Jag behöver inte ropa efter dig, jag behöver bara skicka ut den tystaste lilla viskning. & du svarar, i samma sekund. Svaret på alla mina frågor.

Att jag aldrig är ensam med dig, även om jag är det rent fysiskt. Att du kan lindra allting som värker i mig, från minsta skrapsår till den djupaste existentiella ensamheten. Din närvaro lägger sig som en helande slöja över hela min tillvaro och lindar in den mjukt, liksom vaggar den.

När jag tvivlar möter du mina funderingar med respekt och medkänsla. Du ger min kärlek den bördigaste grogrund och dess rötter tar bara djupare spjärn. Jag beundrar det som växer vilt och frodas, jag kan vila mina ögon på det och känna fullständigt lugn.

Du har rört mig, berört mig, älskat mig och förändrat mig. Väckt mig.

& helat mig.
& gjort mig hel.