Förbereder

Nu är jag frisk enligt mitt sjukskrivningsintyg (idag är min arbetsförmåga nedsatt med 100% och imorgon är den inte nedsatt alls). Hur förklarar man för den lilla vårdcentralsläkaren (förlåt, specialist i allmänmedicin) att jag kommer behöva prestera mer än 100% imorgon på jobbet liksom alla dagar och med detta haltande resonemang aldrig är frisk nog att arbeta?

Nu är jag i alla fall frisk och har förberett mig. Fyra kvällar. Förberett mig, sa jag, inte börjat längta. Jo, efter mänsklig kontakt. Efter nio dagar i sängen, nästan hela den tiden ensam. Men efter att arbeta hårt? Vet inte var jag ska hitta orken... Kroppen känns inte som en kropp som legat i en säng i nio dagar. Den känns som en kropp som sprungit maraton nio dagar i sträck. Trött. Sliten. Orkeslös.

Förberett mig. Tinat matlåda. Bokat tvätt-tid och träningstid med PT. Diskat veckans diskberg, röjt bland papper och prylar. Städat upp lite. Tvättat håret som jag klippte av och som ständigt påminner mig om varför jag blev sjuksköterska & inte frisör.

& det är inte ens för att jag är en så himla bra sjuksköterska. Utan verkligen för att jag är en fullkomligt urusel frisör.

MEN (och detta är ett viktigt men), håret skulle bort. Punkt slut. För att markera. Att jag är fri och kan göra just som jag behagar. Levande och inte nedtyngd längre av något slitet, dött som fått hänga med alldeles för länge. Får väl gå till frisören och snällt be henne rätta till det som blivit hackigt av existentiella skäl...

Saker och ting rör på sig. Vänner ska göra sina resor och jag gör min.

Börja jobba igen. Om några veckor börjar jag plugga igen. Vi pratar om det berömda nästa steget och jag börjar försonas med tanken igen.

Vill leva mitt liv med denne man. Det vill jag. Men framför allt vill jag leva mitt liv. Leva. Gå med ansiktet mot vinden och ta stora kliv.

Time for bed.

Lyssnar och gråter

Lyssnar på en ljudbok. "En kvinnas resa" av Agneta Sjödin. Gråter. För att jag minns. För att jag kunde skrivit detta själv och för att det gör så ont att minnas.

"Det märkliga var att hon direkt efteråt inte förstod att hon blivit våldtagen. Kanske för att det inte fanns något våld med i bilden. Kanske för att hon inte ville förstå. Det var skamligt och hon kände skuld. Men hon hade blivit tagen mot sin vilja, hon hade blivit utsatt för ett övergrepp.

(...)

Han har räddat henne och han kommer att ta hand om henne. Hon är alldeles kraftlös, har helt släppt taget om sig själv. Hon tror att hon är mindre och svagare än mannen som hon lutar sin kroppstyngd mot och eftersom hon tror att hon är så svag, så blir hon också det. Hon blir hans lilla leksak och han vet precis vad han gör.

(...)

Först förstår hon inte vad som händer. Han är redan inne i henne. In och ut, in och ut. Han stönar. Hon förstår inte vad som hänt. Tryggheten i den mjuka sängen har förvandlats till en mardröm.

(...)

Hon funderar över om hon ska skrika eller göra motstånd. Hon skäms. Hon känner sig smutsig och äcklig. Hon säger ingenting, hon vet att han är starkare än hon. Han måste vara klar snart, tänker hon. Jag låter honom göra det han ska, sedan är jag fri.

(...)

Hon är totalt hjälplös och paniken växer. Han fortsätter att stöta i henne, det gör ont. Han säger ingenting - bara detta stönande och stötande om och om igen. Snälla Gud, låt honom vara färdig snart, befria mig. Hon gör sitt bästa för att försvinna bort i tankarna.

(...)

Det är över. Han drar upp byxorna och går därifrån. Kanske säger han något, hon minns inte. Hon är inte längre där, bara hennes kropp. Kroppen ligger kvar på sängen och sakta kommer hon tillbaka till den. Vad ska hon göra nu?

(...)

Hon vet inte vad som är värst - tomheten eller vetskapen om det som hänt. Maria hade gjort sitt bästa för att förtränga minnet av det. Hon hade inte berättat om det för någon, hon hade skämts för mycket, skämts för att hon hade låtit det ske. Känt sig oren och äcklig. Hemligheten var så väl bevarad att hon till och med lyckats glömma bort den.

Det var först långt senare i livet som hon kunde tala om händelsen. Hur mycket hade det övergreppet påverkat henne i sökandet efter kärlek? Hur mycket hade den smutsiga skamfläcken inom henne påverkat hennes relationer senare i livet? Hur hade det påverkat hennes självbild, hennes sexliv?

Efteråt hade hon varit mer försiktig, men det hade hänt att hon låg med män som hon innerst inne önskat att hon hade sagt nej till. Hon trodde i sin enfald att när väl sexakten var påbörjad var hon tvungen att slutföra det hela. Hon var rädd, och osäker.

Tänk om hon hade vetat det hon visste idag. Att hon faktiskt hade rätt att säga nej, att det var hon som bestämde över sin kropp och sitt liv. Men självrespekt var inget hon var bekant med då. Den insikten skulle komma långt senare. Varför hade hon varit så osäker? Varför vågade hon inte säga nej?

Så många frågor, men svaren var inte lika viktiga längre. Det var inte därför hon rotade i sitt förflutna. Läkningen låg inte där. Hon visste att hon behövde förlåtelse för läka, behövde förlåta sig själv och försonas med det som hänt för att kunna gå vidare.

Så drog hon sig till minnes när hon för några år sedan hade haft sex med en man som hon inte kände så väl. Hon förstod inte riktigt varför hon hade gjort det, det hade bara blivit så. Hon hade inte varit berusad och hon var inte speciellt intresserad. Han däremot var väldigt intresserad och hon hade på något vis bara följt med, för att vara snäll.

Det var inte första gången, hon hade gjort så förut. Men när hon hade vaknat brevid honom på morgonen hade hon känt sig äcklad, och förtvivlad. Hon var besviken på sig själv. Försiktigt hade hon smugit in i badrummet och krupit ihop som en liten boll på golvet.

Varför gör du fortfarande saker som du innerst inne inte vill? Varför säger du ja, när hela ditt väsen skriker nej? Hon hade gråtit så tyst hon kunde för att mannen där ute inte skulle höra henne. Hon kunde inte förstå sig själv"

En kärleksförklaring

Ibland känner jag mig ensam. Strandad. Utslängd i ett gigantiskt mörker och totalt oförmögen att navigera. För rädd för att sträcka ut händerna och upptäcka att ingenting finns i närheten.

Men så finns det någonting. Till en början är det knappt ens ett ljud. Mer som en vibration, en darrning. Din närvaro, din röst som kallar mig. Som söker mig genom tid och rum. Plötsligt lättar lite av mörkret. Hjärtslagen blir lugna igen, regelbundna. Jag behöver inte ropa efter dig, jag behöver bara skicka ut den tystaste lilla viskning. & du svarar, i samma sekund. Svaret på alla mina frågor.

Att jag aldrig är ensam med dig, även om jag är det rent fysiskt. Att du kan lindra allting som värker i mig, från minsta skrapsår till den djupaste existentiella ensamheten. Din närvaro lägger sig som en helande slöja över hela min tillvaro och lindar in den mjukt, liksom vaggar den.

När jag tvivlar möter du mina funderingar med respekt och medkänsla. Du ger min kärlek den bördigaste grogrund och dess rötter tar bara djupare spjärn. Jag beundrar det som växer vilt och frodas, jag kan vila mina ögon på det och känna fullständigt lugn.

Du har rört mig, berört mig, älskat mig och förändrat mig. Väckt mig.

& helat mig.
& gjort mig hel.

Hel med dig

"Jag vill somna med mitt hår vid ditt ansikte i natt
Jag vill lägga mitt huvud i dina händer
Jag vill smekas av din värme
Jag vill gå i ditt ljus när morgonen gryr
och dagen blir grå här i Göteborg

Jag vill somna med mitt hjärta invid ditt hjärta inatt
Jag vill vila min panna mot din panna
Jag vill smekas av dina händer.
Jag har väntat länge nog att vintern ska bli vår
och dagen ska gry här i mitt hjärta.

Jag vill somna med mitt hår vid ditt ansikte i natt
Jag vill lägga mitt huvud i dina stora händer
Jag vill smekas av din värme
Jag vill stanna i din farm när morgonen gryr
och dagen blir grå här i Göteborg

Jag vill somna med mitt hjärta invid ditt hjärta inatt
Jag vill vila mina läppar mot gropen i din hals
Jag vill smekas av dina händer
Jag har väntat länge nog
och jag tror att våren den kommer inatt till Göteborg"