Det går upp och ner...
...men ingenting är som det här: Att vara så trött att det gör ont, rent fysiskt, i kroppen. Jag är så fylld av stress och krav, sover så dåligt, känns som om jag inte sovit på flera veckor. Jobbet slukar all tid, idag dag 5 av 8, sedan en ledig helg.
Vissa dagar är det roligt, jag känner mig stark och reder ut saker och ting. Vissa dagar funkar ingenting, jag misströstar och dukar under för kraven.
Det är ju att man har såna krav på sig själv. Man är inte nöjd med mindre än perfekt därför att det här handlar om människor som förtjänar och har rätt till det.
& så det där svåra, att kastas mellan att vara logisk, teoretisk och förstå det medicinska inne på ronden för att sedan plocka fram det djupaste känslomässiga, empatiska och modet att våga stanna kvar när jag ska ska sätta mig hos patienten och försöka dela allt det svåra.
Som det sades på utbildningen igår: "Våra patienter och deras anhöriga har drabbats svårt och dessutom ofta över en natt, igår var de friska och idag ligger de här - förlamade, utan förmåga att tala, svälja, förstå"
Det är ett privilegium att få hjälpa människor i den här oerhört svåra och utsatta situationen, att se dem bli bättre, försöka ge tröst. Men ibland är det tungt, svårt och man ifrågasätter. Vad man gör för nytta. Det är kanske inte så konstigt.
Men när man får se och höra, förändringen. När de säger "tack för hjälpen, det känns bättre nu". När man får den bekräftelsen och vet att man kan lindra, hjälpa, trösta.
Det spelar ingen roll att man är trött när väckarklockan ringer, tröttheten lägger sig. Jag älskar mitt jobb, det gör jag.
Vissa dagar är det roligt, jag känner mig stark och reder ut saker och ting. Vissa dagar funkar ingenting, jag misströstar och dukar under för kraven.
Det är ju att man har såna krav på sig själv. Man är inte nöjd med mindre än perfekt därför att det här handlar om människor som förtjänar och har rätt till det.
& så det där svåra, att kastas mellan att vara logisk, teoretisk och förstå det medicinska inne på ronden för att sedan plocka fram det djupaste känslomässiga, empatiska och modet att våga stanna kvar när jag ska ska sätta mig hos patienten och försöka dela allt det svåra.
Som det sades på utbildningen igår: "Våra patienter och deras anhöriga har drabbats svårt och dessutom ofta över en natt, igår var de friska och idag ligger de här - förlamade, utan förmåga att tala, svälja, förstå"
Det är ett privilegium att få hjälpa människor i den här oerhört svåra och utsatta situationen, att se dem bli bättre, försöka ge tröst. Men ibland är det tungt, svårt och man ifrågasätter. Vad man gör för nytta. Det är kanske inte så konstigt.
Men när man får se och höra, förändringen. När de säger "tack för hjälpen, det känns bättre nu". När man får den bekräftelsen och vet att man kan lindra, hjälpa, trösta.
Det spelar ingen roll att man är trött när väckarklockan ringer, tröttheten lägger sig. Jag älskar mitt jobb, det gör jag.
upplagd av Sara
07:12
|
0 kommentarer
