Sådär härligt inkonsekvent
I ena andetaget spyr jag lite galla över de som viker ut sig på nätet, berättar för mycket om sitt liv eller på annat vis skämmer ut sig litegrann.
I andra andningen lyssnar jag på Pink och då haglar orden värre än tårar. Då viker jag gärna ut mig, fläker upp hela mig och bryr mig inte om vem som ser. Varför skämmas, egentligen?
Höst, vintertid igen. Ja, ni vet. Sjunde året nu, man kan kanske börja kalla det en tradition. Man kunde ju tro att det bara rör mig och att ingen är så särskilt intresserad av om jag är i balans eller ej, men jag tror ju inte att det är så enkelt.
Jag tror att jag har en given plats i universum och känner mig inte som en obetydlig del i den helheten, utan snarare som en pusselbit som inte får fattas. Jag tror inte att min frånvaro skulle göra att jorden slutade snurra, men jag tror inte att universum hade varit sig likt.
Kanske är det en tjugoettårig kvinnas hybris när den är som mest uppblåst.
Kanske en sån där tröstetanke man tar till när livet känns för motigt för att levas.
Kanske har vi alla en given plats men vi har blivit uppfostrade att inte fylla den till fullo.
Annars är det det vanliga. Mörkret breder ut sig och jag dukar under. Missbedömde vågens kraft som vanligt och den drog med mig ut igen. Slängde upp mig blodig på stranden. Jag, envis, upp igen. Slicka såren, torka tårarna. Andas mig ner i kroppen igen.
Kroppen är mitt tempel. Mitt tempel. Min plats att bedja på. En plats att vila sin tanke. En plats att hämta kraft och styrka ur.
(Snälla Gud kan det bli ljust igen snart, jag misströstar redan, redan tungt, redan svårt)
Meningen med livet finns någonstans mitt emellan Facebook & Blondinbella och asketiska munkar helt uppe i sin andlighet. Irriterar mig på dem som kritiserar både det ena och det andra. Det är helt enkelt så att det finns en miljard vägar och att nästan ingen är fel.
Sätter punkt där, med känslan kvar. Det finns en given plats, en given tid för mig. Den platsen, den tiden är här, nu. Idag. Jag. Här.
Mitt liv. Min väg.
I andra andningen lyssnar jag på Pink och då haglar orden värre än tårar. Då viker jag gärna ut mig, fläker upp hela mig och bryr mig inte om vem som ser. Varför skämmas, egentligen?
Höst, vintertid igen. Ja, ni vet. Sjunde året nu, man kan kanske börja kalla det en tradition. Man kunde ju tro att det bara rör mig och att ingen är så särskilt intresserad av om jag är i balans eller ej, men jag tror ju inte att det är så enkelt.
Jag tror att jag har en given plats i universum och känner mig inte som en obetydlig del i den helheten, utan snarare som en pusselbit som inte får fattas. Jag tror inte att min frånvaro skulle göra att jorden slutade snurra, men jag tror inte att universum hade varit sig likt.
Kanske är det en tjugoettårig kvinnas hybris när den är som mest uppblåst.
Kanske en sån där tröstetanke man tar till när livet känns för motigt för att levas.
Kanske har vi alla en given plats men vi har blivit uppfostrade att inte fylla den till fullo.
Annars är det det vanliga. Mörkret breder ut sig och jag dukar under. Missbedömde vågens kraft som vanligt och den drog med mig ut igen. Slängde upp mig blodig på stranden. Jag, envis, upp igen. Slicka såren, torka tårarna. Andas mig ner i kroppen igen.
Kroppen är mitt tempel. Mitt tempel. Min plats att bedja på. En plats att vila sin tanke. En plats att hämta kraft och styrka ur.
(Snälla Gud kan det bli ljust igen snart, jag misströstar redan, redan tungt, redan svårt)
Meningen med livet finns någonstans mitt emellan Facebook & Blondinbella och asketiska munkar helt uppe i sin andlighet. Irriterar mig på dem som kritiserar både det ena och det andra. Det är helt enkelt så att det finns en miljard vägar och att nästan ingen är fel.
Sätter punkt där, med känslan kvar. Det finns en given plats, en given tid för mig. Den platsen, den tiden är här, nu. Idag. Jag. Här.
Mitt liv. Min väg.
upplagd av Sara
21:56
|
1 kommentarer
