Veckan

Veckan har helt vänt upp och ner på mitt liv. Såklart. Kan inte skriva mycket om vad den innehållt med tanke på sekretessen, senast igår läste jag i tidningen att en sjuksköterska pratat av sig på nätet och anhöriga till patienten hon skrev om hade förstått vad det handlade om. Lite klumpigt kanske, men jag kan förstå hennes behov av att tala ut. Knepigt, sånt där.

Utan att bryta sekretessen kan jag berätta att veckan har handlat mycket om lidande. Givetvis, på ett äldreboende. & jag som har vuxit upp ganska skyddat och inte sett så mycket lidande mer än på TV är självklart chockad. Förberedd, men likväl chockad.

Tror att jag vuxit. Jag och mina utmaningar. Inte fan skulle jag göra något av det alla trodde att jag skulle göra, utan något jag knappt ens själv tror att jag kan klara ut. Jag blir ifrågasatt för att jag är ung, oerfaren och har höga ambitioner. Själv ler jag lite och säger att två av dem kommer väl gå över och den tredje ser jag som en tillgång. Men jag förstår deras skepticism, såklart. Tänker inte ge upp dock. Jag SKA klara dethär. Precis som jag de senaste åren faktiskt HAR klarat allt det ingen trodde mig om. Mot alla odds, ibland.

Min ödmjukhet, den försöker jag vara rädd om. Men jag tänker inte vara rädd. Det får vara hur svårt som helst, göra hur ont som helt och det spelar ingen roll om jag måste gråta för att släppa ut det. Jag tänker inte vara rädd.

Jag tänker bli en skitbra syrra. Återigen, trots allas skepticism. Mot alla odds.