Mitt dilemma

Mitt dilemma ligger i att alla män som lämnat mig har ångrat sig. För sent, visserligen, men dock.

Å andra sidan har den enda jag någonsin lämnat varit det jag ångrat mest i livet. Det jag lovade mig själv att aldrig göra igen.

En rastlös själ, som pendlar mellan det långsamma och det snabba livet och alltid tycker att gräset verkar grönare. Hur gör man för att blir nöjd? Kommer det med åldern? Är det någon insikt jag inte fått än?

Eller handlar det om att kompromissa med sig själv? Kan man inte få allt?

Jag är 80-talist, uppfostrad att jag kan få allt jag vill ha och därmed oförmögen att välja och benägen att falla ner i den där kollektiva depressionen, orkeslösheten, det tafatta famlandet som många som mig sysslar med.

Måste jag skala och skära i mig själv?