Kunde ju...
Vi kunde ju lika gärna ha sagt i nöd och lust redan, för det är en nästan desperat nöd och en sjuk, vild lust att späda ut med, slicka såren med. Jag är duktig på stormiga förhållanden och mindre duktig på att sova. Allt är inte svart eller vitt, säger han. Vem vet det bättre än jag?
Jag lever till fullo. Dagarna är långa och det är nöd och lust där också. Nöden består i trötthet, lusten i att jag gillar det jag gör så mycket att jag faktiskt står emot den. Sju koppar kaffe idag, det skulle ha blivit åtta. En lite sorglig historia.
Imorse när jag köpt kaffe på Södervärn kom en hemlös och frågade om jag hade några pengar över för han behövde äta frukost. Jag hade tolv kronor i plånboken och de fick han. När jag precis satt mig ner på en bänk och skulle ta den första klunken av morgonens första kopp kaffe kom en hemlös kvinna och frågade om jag hade några kronor för hon hade så gärna också velat ha en kopp kaffe. Jag sa som det var, att jag gett mina sista pengar till någon annan nyss. Men att hon kunde ta mitt kaffe, om hon ville.
Hon svarade att "nej, inte ska jag ta ditt..." och gick några steg vidare. Vände så tillbaka och sa "men om du bjuder så... jag behöver bara ha några klunkar". Jag ger henne det. Vill inte dela. Sedan gråter jag. Kanske gråter jag för att det finns människor som inte har råd att köpa en kopp kaffe. Eller för det sorgliga i att det fanns någon som faktiskt behövde det mer än jag trots att jag var så trött att jag höll på att somna. Kanske för att jag är generös nog att ge men för fin för att dela något med en hemlös. Kanske var jag bara trött.
Just där och då var bara allting så fel. Dendär koppen automatkaffe från Pressbyrån var plötsligt en symbol för alla världens orättvisor.
Det var jag som grät.
Nöd och lust. Lust att dela ut och ge, men inte dela nöden.
& vad jag delar jag med honom? Inga åsiker eller värderingar. Vi är i grunden olika. Ändå föder vi denna nöd och lust. Ändå älskar jag honom mer än jag trodde att jag skulle kunna älska igen. Vad delar vi?
Vad finns?
Jag lever till fullo. Dagarna är långa och det är nöd och lust där också. Nöden består i trötthet, lusten i att jag gillar det jag gör så mycket att jag faktiskt står emot den. Sju koppar kaffe idag, det skulle ha blivit åtta. En lite sorglig historia.
Imorse när jag köpt kaffe på Södervärn kom en hemlös och frågade om jag hade några pengar över för han behövde äta frukost. Jag hade tolv kronor i plånboken och de fick han. När jag precis satt mig ner på en bänk och skulle ta den första klunken av morgonens första kopp kaffe kom en hemlös kvinna och frågade om jag hade några kronor för hon hade så gärna också velat ha en kopp kaffe. Jag sa som det var, att jag gett mina sista pengar till någon annan nyss. Men att hon kunde ta mitt kaffe, om hon ville.
Hon svarade att "nej, inte ska jag ta ditt..." och gick några steg vidare. Vände så tillbaka och sa "men om du bjuder så... jag behöver bara ha några klunkar". Jag ger henne det. Vill inte dela. Sedan gråter jag. Kanske gråter jag för att det finns människor som inte har råd att köpa en kopp kaffe. Eller för det sorgliga i att det fanns någon som faktiskt behövde det mer än jag trots att jag var så trött att jag höll på att somna. Kanske för att jag är generös nog att ge men för fin för att dela något med en hemlös. Kanske var jag bara trött.
Just där och då var bara allting så fel. Dendär koppen automatkaffe från Pressbyrån var plötsligt en symbol för alla världens orättvisor.
Det var jag som grät.
Nöd och lust. Lust att dela ut och ge, men inte dela nöden.
& vad jag delar jag med honom? Inga åsiker eller värderingar. Vi är i grunden olika. Ändå föder vi denna nöd och lust. Ändå älskar jag honom mer än jag trodde att jag skulle kunna älska igen. Vad delar vi?
Vad finns?
3 kommentarer:
Hrm, hamnade i din blogg när jag googlade Lönngården! Kan inte låta bli att läsa... Du skriver så bra!! Känns nästan lite förbjudet att läsa dina texter, känns som att man smygläser en dagbok... ;-) Fortsätt skriv, hoppas att jag får fortsätta läsa! ;-)
//Katarina
Av
Anonym, Klockan
05 september, 2006 13:38
Åh, vad glad jag blir! Det är roligt med läsare. & jag lovar, de hemligaste hemligheterna håller jag för mig själv!
Av
Sara, Klockan
05 september, 2006 16:41
Ok, då fortsätter jag att läsa!! Din blogg är nu inlagd som favorit i jobbdatorn, nåt vettigt måste man ju göra på arbetstid! ;-)
Av
Anonym, Klockan
06 september, 2006 07:03
Skicka en kommentar
Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]
<< Startsida